The divine names är en bok författad av den kristna 500-tals teologen och mystikern Dionysios Areopagita. Dionysios var en av de ledande auktoriteterna inom den katolska kyrkan från 800-talet – då hans texter översattes till latin – till ca 1400-talet. Även inom den ortodoxa kyrkan har Dionysios skrifter haft stort inflytande. I detta blogginlägg försöker jag sammanfatta några av de centrala temana i The divine names, som jag läste tidigare i höst.

Sidhänvisningarna i inlägget hänvisar till antologin Pseudo-Dionysios: the complete works publicerad av Paulist Press. The divine names sträcker sig från sida 49 till 131 i antologin. The celestial hierarchy, en annan skrift av Dionysios jag hänvisar till, sträcker sig från sida 145 till 191.

Guds ofattbarhet

Det kanske mest centrala temat i The divine names berör Guds ofattbarhet. Dionysios är tidigt i boken tydlig med att Gud ligger bortom vårt förstånd och vår möjlighet till förståelse. Gud har orsakat existensen och transcenderar därför existensen (s. 50), och då allt vetande utgår från det som existerar transcenderar Gud även vetandet (s. 53):

Just as the senses can neither grasp nor perceive the things of the mind, just as representation and shape cannot take in the simple and the shapeless, just as corporal form cannot lay hold of the intangible and incorporeal, by the same standard of truth being are surpassed by the infinity beyond being, intelligences by the oneness that is beyond intelligence. Indeed the inscrutable One is out of the reach of every rational process. (s. 49-50).

Eftersom Gud är bortom vetandet är han också bortom språket. Inga ord kan nå upp till vad Gud är, och Gud ”is gathered up by no discourse, by no intuition, by no name” (s. 50).

Denna insikt om namnens och ordens begränsningar kan mycket väl vara en anledning till att Dionysios ganska sällan använder ordet ”Gud” när han pratar om Gud. Istället används andra benämningar. Inget namn kan fånga vad Gud är, och därför används olika namn för att komma åt hans olika aspekter.

Exempelvis kallar Dionysios Gud för ”the inexpressible Good, this One, this Source of all infinity, this supra-existent Being” (s. 50). Gud kallas även för ”the transcendently wise Cause” (s. 106), ”the divine Life beyond life” (s. 103), ”this divinely beneficient Providence” (s. 54) och även kort och gott för ”the Deity” (s. 50). Som en följd av dessa varierade benämningar används om Gud ofta ordet it istället för he – vilket syns i många av de citat som förekommer i blogginlägget.

Genom att använda en mångfald av namn och bilder för Gud undviker vi att fastna i specifika, stelnade bilder av Gud. Alla enskilda bilder är felaktiga, och ett mångfacetterat bildspråk är därför nödvändigt för att närma sig någon form av kunskap om Gud. Men även mångfalden är otillräcklig, Gud är fortfarande bortom vårt förstånd. Ibland är istället tystnaden det bästa verktyg vi har att tillgå. I Dionysios ord: ”With a wise silence we do honor to the inexpressible” (s. 50).

Beskrivningar av det gudomliga, och hur de bör förstås

En gren av teologin som till stor del har sitt ursprung i insikten om språkets och vetandets begränsningar är den negativa teologin. Inom den negativa teologin beskrivs Gud endast med icke-egenskaper. Han kan beskrivs som icke-ond eller icke-god, men inte ond eller god. Guds väsen kan beskrivas som icke-vara, men inte som att det existerar. Eftersom alla ord vi använder är grundade i vår mänskliga existens, och Guds existens är såpass fjärran från vår, kan mänskliga begrepp inte beskriva honom. Gud är, i tidigare biskop Jan Arvid Hellströms ord:

så fjärran från all mänsklig existens, mänskligt tänkande och känsloliv att bara negationer kan ge en föreställning om honom.

Dionysios texter är en av grunderna till den negativa teologin. Enligt Dionysios är vi människor alltför fokuserade på det materiella för att på allvar förstå det gudomliga. Fångade som vi är i vår världsliga existens är vi nödgade att använda världsliga bilder för att beskriva det gudomliga, men vi riskerar ständigt att blanda ihop bild och verklighet. Dionysios konstaterar att:

The way of negations appear to be more suitable to the realm of the divine and … positive affirmations are always unfitting to the hiddenness of the inexpressible. (s. 150).

De beskrivningar av Gud Dionysios finner lämpligast är därför beskrivningar såsom: ”invisible, infinite, ungraspable, and other things which show not what he is but in fact what he is not” (s. 149-150).

Men om alla bilder av det gudomliga är otillräckliga, hur ska då alla Bibelns bilder av det gudomliga förstås? Dionysios menar att bibelförfattarna medvetet valt motsägelsefulla och orimliga bilder för att beskriva det gudomliga. Beskrivningar som genom sin motsägelsefullhet och orimlighet pekar bortom sig själva. I boken The celestial hierarchy skriver Dionysios detta om bibelns beskrivningar av änglarna:

We cannot, as mad people do, profanely visualize these heavenly and godlike intelligences as actually having numerous feet and faces. They are not shaped to resemble the brutishness of oxen or to display the wildness of lions. They do not have the curved beak of the eagle or the wings and feathers of birds. We must not have pictures of flaming wheels whirling in the skies, of material thrones made ready to provide a reception for the Deity, of multicolored horses, or of spear-carrying lieutenants, or of any of those shapes handed on to us amid all the variety of the revealing symbols of scripture. (s. 147-148).

Han fortsätter med att konstatera:

Indeed the sheer crassness of the signs is a goad so that even the materially inclined cannot accept that it could be permitted or true that the celestial and divine sight could be conveyed by such shameful things. (s. 150).

Hade mer högtstående bilder av änglarna använts hade de enklare tagits för sanning. Genom att istället använda absurda och motsägelsefulla bilder för det gudomliga uppmanar bibelförfattarna läsaren att ”get behind the material shown” (s. 153) och lyfta sig till en högre konceptuell nivå. Något Dionysios själv erfarit:

I myself might not have been stirred from this difficulty to my current inquiry, to an uplifting through a precise explanation of these sacred truths, had I not been troubled by the deformed imagery used by scripture in regard to the angels. (s. 153).

Att få kunskap om Gud

Men om Gud är, som Dionysios hävdar, bortom vår förmåga till förståelse och bortom språket, hur kan vi då veta någonting om Guds väsen? Hur kan vi säga någonting om Gud överhuvudtaget?

Gud må vara bortom världen, bortom livet och bortom varandet, men han är samtidigt inuti allt, under allt och orsaken till allt. Allt som finns till har han skapat, och allting berättar om sin skapare.

And yet, since it [dvs. Gud] is the underpinning of goodness, and by merely being there is the cause of everything, to praise this divinely beneficient Providence you must turn to all of creation. It is there at the center of everything and everything has it for a destiny. (s. 54).

Vi känner Gud genom:

the arrangement of everything, because everything is, in a sense, projected out from him, and this order possesses certain images and semblances of his divine paradigms. We therefore approach that which is beyond all as far as our capacities allow us and we pass by way of the denial and the transcendence of all things and by way of the cause of all things. God is therefore known in all things and as distinct from all things. He is known through knowledge and through unknowing. (s. 108).

Vi kan aldrig komma till full insikt om Gud eftersom han är bortom existensen – och därför också bortom vår förmåga till förståelse. Men eftersom Gud samtidigt är existens kärna, eftersom han samtidigt är både bortom allt och i allt, kan vi genom det som finns till få glimtar av Gud.

Enligt Dionysios är anledningen till att Gud ges så många olika namn just detta – Gud är existensens kärna och allt som existerar berättar om Gud. Några av de namn bibelförfattarna ger Gud är:

”I am being”, ”life”, ”light”, ”God”, the ”truth.” These same wise writers, when praising the Cause of everything that is, use names drawn from all the things caused: good, beautiful, wise, beloved, God of gods, Lord of Lords, Holy of Holies, eternal, existent, Cause of the ages. They call him source of life, wisdom, mind, word, knower, possessor beforehand of all the treasures of knowledge, power, powerful, and King of Kings, ancient of days, the unaging and unchanging, salvation, righteousness and sanctification, redemption, greatest of all and yet the one in the still breeze. They say he is in our minds, in our souls, and in our bodies, in heaven and on earth, that while remaining ever within himself he is also in and around and above the world, that he is above heaven and above all being, that he is sun, star, and fire, water, wind and dew, cloud, archetypal stone, and rock, that he is all, that he is no thing. (s. 55-56).

Gud är namnlös då inga av de namn vi ger honom gör honom rätta, samtidigt har han alla tänkbara namn då han är upphov till allt och finns i allt.

And so it is as Cause of all and transcending all he is rightly nameless and has the name of everything that is. (s. 56).

Bilden av Gud

Vad är det då för Gudsbild som framkommer i Dionysios skrifter? Inte är det främst bilden av en gammal gubbe som sitter uppe bland molnen. Dionysios Gud verkar snarare vara en urkraft inneboende i kosmos. En urkraft som gett upphov till allt, finns i allt, omsluter allt och upprätthåller allt.

The God who is transcends everything by virtue of his power. He is the substantive Cause and maker of being, subsistence, of existence, of substance, and of nature. He is the Source and the measure of the ages. He is the reality beneath time and the eternity behind being. He is the time within which things happen. He is being for whatever is. He is coming-to-be amid whatever happens. From him who is come eternity, essence and being, come time, genesis and becoming. He is the being immanent in and underlying the things which are, however they are. (s. 98).

Gud är närvarande i och underligger allt, men han verkar i ännu högre grad vara innan, ovanför och bortom allt. Gud är ”above every life and is beyond the source of life” (s. 103). Han är ”above reason” och ”above and before perfection” (s. 107). Han är ”before time and beyond time” och ”before eternity and above eternity” (s. 121). Guds godhet:

reaches from the highest and most perfect forms of being to the very lowest. And yet it remains above and beyond them all, superior to the highest and yet stretching out to the lowliest. (s. 74).

Enligt Dionysios är Gud inte endast alltings orsak, utan också alltings mål och slutgiltiga strävan. Gud är ”the Cause of the universe and its end” (s. 74). Gud är ”at the center of everything and everything has it for a destiny” (s. 54). Gud har ”dominion over all and all things revolve around him, for he is their cause, their source, and their destiny” (s. 56).

Allting som finns till längtar efter Guds försyn.

The intelligent and rational long for it by way of knowledge, the lower strata by way of perception, the remainder by way of the stirrings of being alive and in whatever fashion befits their condition. (s. 54).

Allting som finns till suktar efter Guds godhet.

Everything with mind and reason seeks to know it, everything sentient yearns to perceive it, everything lacking perception has a living and instinctive longing for it, and everything lifeless and merely existent turns, in its own fashion, for a share of it. (s. 75).

Gud ”returns all things to itself and gathers together whatever may be scattered” och allt som finns till ”are returned to it as their own goal” (s. 75).

Men Gud är inte endast någon opersonlig kosmisk kraft. Gud är också ett stöd för dem som har det svårt. Till de som faller är Gud ”the voice that calls ’Come back!’ and it is the power that raises them up again” (s. 51). Guds källa är:

the sacred stability which is there for them when the tide of unholiness is tossing them about. It is safety for those who made a stand. It is the guide bringing upward those uplifted to it as the enlightenment of the illuminated. Source of perfection for those being made perfect, source of divinity for those being deified, principle of simplicity for those turning toward simplicity, point of unity for those made one; transcendently, beyond what is, it is the Source of every source. Generously and as far as may be, it gives out a share of what is hidden. (s. 51).

Gud är:

the Life of the living, the being of beings, it is the Source and the Cause of all life and of all being, for out of its goodness it commands all things to be and it keeps them going. (s. 51).